In 2006, while working as part of the administrative and financial department in the headquarters of one of the UN agencies in Khartoum, I was assigned to follow some affairs at the office in Kadugli, capital of South Kordofan State. One of my tasks was to help hire some workers and employees in what was called a “welcome station” for Sudanese returnees to South Sudan as part of the Sudanese Voluntary Return programme. We needed about six cleaning ladies and guards, as well as two observers and an administrator. We followed the procedures required for job postings, after which I continued working with the others. I had no expectations concerning the hiring process; it was a minor task, and there was much else to do during the two short weeks. However, we were flooded with job applications, and what was supposed to be a minor task transformed into a moment encapsulating a history of violence, war, and the complexities of social injustice that the Nubian mountains have suffered throughout centuries of exploitation.

The toughest task was deciding who, out of the hundreds of applicants, would attain each of the six opportunities. The basic qualifications were simple and straightforward, which rendered most of the applicants fit for the position. This one little job posting brought out issues beyond its initial scope. We were looking for cleaning ladies, but received applications from teachers, graduate students, and women who worked a variety of freelance jobs. Different women who are in fact one – deeply affected by the war. Neither clan, class, level of education, nor age group was the common denominator; rather, it was a history of war. Thus, in reality, it was one intense story, turning this UN moment into a breeding ground for stories of the war: I’m a widow, I have five children. My man left for war and never came back. I’m providing for my kids, mother, and relatives. His hand was cut off in one of the operations. My brother came back mentally disturbed. I left school. My son died over there, his wife married over here and is supporting his children. I used to be a kindergarten teacher; a tea lady; the market is stagnant; I’m a henna artist; I used to make food and hats. The market is stagnant. No, we don’t need English. It’s not necessary. Are you sure you can do this, mam? This work is tough. Well, poverty is tough. A large number of them had taken up gigs with little revenue just to manoeuvre life and its discontents. Each opportunity meant changing the lives of unseen people whose presence was still much more potent than anything surrounding and defining the small seen world of the office. How a minor decision could unfold so many dangerous things…

Inside and around the city, I saw war spread over women’s faces. Areas of operation there, blood-thirsty fronts here, a normal vicious war there, and life’s ever-devouring inferno. In a region consumed by the passage of centuries, there wasn’t much for the war to ruin. And as men came back with damaged brains, women would continue facing the war life waged on a daily basis. There was economic downturn; off went the cotton projects and precarious stability they provided, having weakened the traditional infrastructure; off went unionised and civil activism; off went the men to war; and women were left to fight off destitution on their own.

The moment has arrived for the ghosts of torture in political prisons to learn that tough men trembled at the threat of harming a swaddled son. In millions of courtyards, women trembled at the beseech of famished screaming. There you go, today has started off in a dungeon, at the front; it started with women coming to the office, and war tagged along with them. Where is this damned morsel of food? Who will die of diarrhoea this time? Another day has started, followed by another, and another. What an endless nightmare.

In landscapes of national struggle for noble things like freedom and other complicated things like democracy, we see men’s faces, then more of men’s faces, and then a small number of women. We find men in nonviolent resistance against militaristic totalitarianisms, and we find men at war against those same totalitarianisms. They are our prophets, those who were hanged, tortured, exiled, and expelled for the sake of the common good. Those who persevered in prison cells, sublimated the ghosts’ nails, and persisted in the face of hunger and humiliation. Print-outs from the 1964 Sudanese Revolution show a crystal-clear photograph of Ahmad al-Qurashi: a smiling youth, full of innocence. The first martyr of the revolution. Who’s the mother who gave birth to this beautiful smiling martyr? What’s the name of the lady whose seat we’ve preserved in heaven, next to our son, al-Qurashi? What a sole martyr he is, adopted by our people. But why does he appear now as a lone fruit fallen from the heavens? Why does he appear like a crucified Christ, this time without Mary by his side?

Wherein lies the contradiction? In a society that sanctifies the family, heroes or martyrs will not appear on the struggle screen unless portrayed as originless individuals.

National struggle is a battle of consciousness that the body undergoes. The gallows taught us such wisdom. And you won’t find it written on Mahmoud Mohammed Taha’s non-existent tombstone. This knowledge circulates and shines through the martyrs’ eyes. From their unbelievable handsomeness. Everything communicates pain. But what is this endurance? In the battle for social justice, men’s faces crowd, some veiled and others unveiled, and with flaring clashes, many conclusions are formed and accumulated, one generation after another. The struggle scale has many gradations, but it starts with consciousness and passes through the physical body, which always ends up with a faultless degree of machoism. And in one specific and dangerous categorisation, labour as a value of the struggle was relinquished and replaced with fighting, to an extent that the fight for justice became synonymous with masculinity. Then, when the outstanding silent resistance led by women was relinquished, the captivating unripe work carried out by women everywhere in Sudan was relinquished as well, all for a life that must continue at any price. This is resistance whence women are given the option of neither compromise, betrayal, nor retreat. This destiny is inevitable. One could argue the difference between resistance and suffering, stipulating the presence of awareness in the former, and eliminating it in the latter. But who has determined that women lack political awareness? More than once, and in more than one place, political analysts have concluded that women are the first to be affected; they are the most affected victims of conflicts, in all their shapes and forms. Nonetheless, nobody reaches the logical conclusion that this general note entails: those most affected are those most knowledgeable of their situation. The victim’s place is one that overflows with direct knowledge and claims the most hazardous proximity to danger. While we could perhaps imagine what pain victims experience, because we are operating from a place of privilege, we fail to imagine that a victim thinks, or learns from her suffering, and that those lessons and knowledge are available to us through the victim, and only through the victim. What did the raped women of Darfur learn about being women who belonged to a community marginalised by an Islamist Arabist mentality, followed by a downpour of natural catastrophes? What are the conversations, questions, and conclusions that their minds raced with? What do they now think of femininity and masculinity? Do they sympathise with one another and does that sympathy hold any political meaning? The victim has been changed because of the criminal, and therein lies the victim’s superiority over the latter. The victim has been transformed by the criminal, and that’s one point where her superiority prevails – once a criminal is able to rape one woman, he could technically rape tens of other women without accumulating any knowledge or existential transformation; rather, the only enlightenment he might achieve is the partial evil emancipation from self-loathing upon plunging into another criminal act. On the other hand, the woman has transformed – from a woman – into a raped woman. My goodness! What does that really mean? How does a rapist’s eternal smell affect a woman’s political consciousness? That is precisely the knowledge available solely to the victim, and what politicians should do is step aside and listen – the victim will say that which we do not know, and she will say it in a way we couldn’t tell. That applies to all other injustices to which women are exposed, merely for being women. When we actually think about how ignorant we are of the reality of things, we must think of what hides beyond women’s silence in Sudan.

Patriarchy is a way of seeing life and treating present women. Feeding on omnipotent structures of masculinity, struggle has been founded upon the image of war, deriving its principles from its raw material, whereby courage is measured by pools of blood. However, if the soul of the struggle has been engrained and protected by courage, where do we place the reproachful soul, the distressed soul, enduring over terror? The soul born of nightmares, the soul that confronts life’s sharpened teeth? The soul that feeds what the courageous clatterer leaves behind? The soul that shelters his parents and relatives? The soul of those who face life with neither shield nor weapons? And what would the tougher struggle be; dying once, or a thousand deaths?

In mountains of resistance, summits do not jump on planes. The silent resistance led by women in Sudan is core to the struggle, even if it does not match up to the fighting phase; it is bounty rather than a shortcoming. Women’s nonviolent silent resistance is not less valuable but equally necessary to the more prominent phases. And perhaps they contain a more profound wisdom, one which we haven’t been invited to encounter yet. Patriarchal mentality is what has produced our social and political norms, formulated values, and stipulated customs, including the values and norms of struggles. Because the dictator is male too, and cannot breathe outside the confines of machoism, he has become the combatant’s contender for the values produced by the same patriarchal society that gave birth to them – machoism that is measured by torture and the gallows. And because we were raised upon values of knighthood and girth, the two sides of the conflict have joined the process of testing each other out based on that same configuration. Therefore, both dictator and fighter for freedom have thus shared the value of machoism, and danced around it with blood, in war and reconciliation, and approached each other to such a dangerous extent that renders the entire narrative of the struggle questionable. All this takes place as women pay the most horrific prices for the patriarchal mind, whose barren state found nothing better than war and fighting as a way for pushing each other around. A few women happen to approach the inferno of the free public space battle every once in a while. However, as soon as a woman approaches this male territory, the dictator recedes back to the quiver of the collective patriarchal mind, from which he draws an adequate sword – the sword of honour and purity. And here, lo and behold, the fighter for freedom also recedes, closer to the dictator – he is his equal in masculinity, and almost identifies with him; once an issue touches upon honour, you will find them as close to each other as possible, both aggressing the common genitals, while doubt infiltrates you from every corner.

Authority lies in the hands of the dictator, however, and he is now aware that honour is the loophole, the mortal weak link. And so he rapes women in Darfur, and uses them as a weapon to break their silent resistance and their people’s resilience, thereby rendering them a burden on their own society, becoming its Nemesis: honour is like glass once broken. I wonder, if we were to point out the real criminal behind the rape crimes in Darfur, would we reach a moment of self-awareness? Oppressive patriarchy is what has reduced women into disposable products that could be thrown into the kiln of honour. It is also patriarchy that turned purity into a weapon that the Janjaweed men could use against the Sudanese for humiliation. Had society put women in their rightful position, in their equal necessity, in their range of potentiality, their image wouldn’t have dwindled to the point where their bodies become a battlefield of war, strung between enemy and allied males.

Journalist Faisal Mohammed Saleh is quoted to have said during thinker Al-Khatim Adlan’s memorial service that the Sudanese opposition kept deferring the question around the real common denominator shared by the numerous sides of the opposition – as a way to gain time and avoid fragmentation. It was built around a minimal number of similarities in order to focus on the rescue at hand; taking down Al-Bashir regime. Faisal pointed out the current irrelevance of such excuse, and stated to the effect that the opposition must return to the starting point in order to answer difficult questions. Now, having learned the lesson on rape in Darfur, the incidents of rape and sexual assault that occur here and there, as well as the incidents of blackmail inflicted upon women engaged in social and political activism to break their determination, the Sudanese feminist movement must revisit those painful questions. Until then, the weapon of rape will remain the most effective in disintegrating the social fabric, and public space and activism will remain women’s forbidden fruit.

The struggle in Sudan is patriarchal. And its patriarchy has destroyed our existence, history, and political vision. We see it in the sanctification of an individual’s authority in political Sudanese literature, which is reproduced in the image of the knight. Barely could we find, tucked within this folklore, sporadic instances that include non-masculine summons of heroism, resistance, or endurance. In an interesting take by Dylan Valley on Sudanese-American Hajooj Kuka’s film (Beats of the Antonov), there appeared a popular sad Nubian song that reproaches youth joining the war; women address the recruited boy in their song and depict the appalling cruelty with which war steals childhood; “Don’t go to war,” they tell him, “the army boots are too big for you!”

Such a long way to the apartment!

Yes, the struggle in Sudan is patriarchal. And the patriarchy of the struggle doesn’t lie within its knighthood-derived values only, but also in its structures. For the traditional and religious party is built upon the spiritual authority of the Sayid (master), Imam, or guide. And even if the more modern customs were to allow a woman to preside over one of those parties, she would remain excluded from the original place of spiritual leadership, which cannot be but masculine. All the while, other parties had structured themselves through masculine imagination that reinforces women’s alienation and isolation. In reality, resistance will naturally react to the nature of the foe it fights. The enemy intercedes to formulate the discourse for the resistance, thus forcing the two to overlap. In modern colonial Sudan and post-colonial Sudan, the armies have taken over power, and the picture of the militant persisted as the dominant one in political imagination. Post-independence, the main parties were led to use the army, and so it ended up using them, whereby their modernist voices mixed with the army’s gruff voice, subsequently poisoning the entire public space with a crude patriarchal discourse; no wonder then…

If Sudan is to have a future, however, it would have to be contingent on acknowledging unheard voices. It should place women in their space of potential, and when creating the discourse of the struggle, try to abstain from shoving them into the corners of housekeeping. Even as women roam the house, the tree of struggle must maintain equal branches. And while men herald non-violent manifestos and battlefields, another war is actually taking place on the life front, in the fields of the left-behind and the forsaken, and it must not be overlooked. The time has come for us to listen to what women have to say: they are in fact operating inside the battlefield, and know about political failure what politicians don’t. Likewise, let us remember that Sudanese women wouldn’t be arriving at political spaces out of nowhere; they weren’t always tucked away as housekeepers. Not long ago, women in Sudan have filled public spaces, accordingly sharing them with men. However, even when abstaining from public work, women must not be simply dismissed from the act of moving life forward. Furthermore, if women are absent from the revolution, it is because they are too busy paying the bills of men’s struggles, at the expense of their own flesh. As long as social justice is lacking, there will always be someone out there being eaten alive without dying, every single moment. Women in my homeland, and especially women in Darfur and southern Nuba are ready for everything, even for life – as they hope for a better one. And life, for those unaware, is the nightmare they endure with hope. That mechanical hope, that physical habit recurrently activated in the body – the battlefield of all wars. There is no time for the soul, as if in that abandonment they could reach their full potential.

Once I was invited to a new-born’s Sammaya (naming ritual) in one of my friends’ houses in Kaduqli. Among my packed things I found a beautiful green Sudanese Toub, the least practical dress for a UN admin, my sister Sanaa had stuffed at the last minute (she knows life better than I do). I put on my green Toub and joined the crowd of women. During the Sammaya, neighbours and relatives gathered, and, right after, the aroma of brewed coffee intermingled with the burning incense in the air. They collected khatta money for the child’s mother, and coins collected in the chief’s hand. The simple lessons of cooperation learned over hundreds of years aren’t necessarily so simple. Kerang music followed and the women alternately entered the circle. Through the Kerang dance, Nubians speak with the land without a mediator. Their words seem full of love but also intertwined with much blame. In this troubled region, land has long served as an object of desire. Kerang is the earth’s body and dancer’s body. With anguish and suffering, the stomping feet connect. In between moments, transcendence is reached: the dancer flies into the skies, completely liberated from anguish, for a moment at least, then descends to taste earth. The dancer looks into the faces; she sees them smile at such exercise, candour, understanding, and intense embrace.

År 2006, medan jag arbetade på avdelningen för administrativa och finansiella frågor på huvudkontoret för ett av FN organ i Khartoum, blev jag laddad med att följa upp några av angelägenheter i organisationens kontor i Kadugli, huvudstaden i södra Kordofan. Bland de uppgifter som jag hade initierat var att delta i utnämningen av vissa arbetare och anställda i “mottagningen” för återvändande sudaneser till södra Sudan station inom frivillig repatriering programmet. Vi behövde ungefär sex städare och samma av vakterna, övervakarna och administratörerna. Vi följde procedurerna i jobbet och gick ut med andra till våra jobb. Jag hade inga förväntningar på vad som skulle hända när det gällde en ny personal anställning, vilket var en marginell uppgift, och det var mycket att göra under de korta två veckorna. Hur som helst, översvämmade ansökningarna om anställningen på oss som en översvämning och det sekundära uppdraget förvandlades till ett ögonblick där våld och krigets historia och alla komplexiteten av social orättvisa som Nubabergen hade utsatts för århundraden av exploatering tog tag i.

Den svåraste uppgiften var beslutet a vem bland hundratals sökande skulle ha dessa sex möjligheter. De grundläggande förutsättningarna för arbetet var korta och okomplicerade, så de flesta sökande var kvalificerade. Problemet är snarare att den här lilla annonsen betyder saker utöver vad det kan föreslå. Vi behövde kvinnliga städarbetare och vi fick ansökningar från kvinnliga lärare, kvinnliga universitetsstudenter och kvinnor som arbetade i små yrken per årstid. Olika kvinnor som blev djupt påverkade på grund av kriget. Varken klan, klass, utbildningsnivå eller åldersgrupp var den gemensamma nämnaren. Det var snarare krigets historia. Således handlade det om en mycket komplex och intensiv historia som gjorde att FN: s ögonblick var tillräckligt för krigets historia: Jag är en änka och har fem barn. Min man gick i kriget och kom inte tillbaka, jag försörjer mina barn, min mamma och min svägerska. Han har förlorat armen i striderna. Min bror återvände med skador i hjärnan. Jag har lämnat mina studier på universitetet. Min son dog där och husfrun gifte om sig och tog hand om hans barn efteråt. Jag var dagislärare. Jag var en dam som gillar te. Det var stopp på marknaden, jag är tillgiven, jag har lagat mat och tog hand om tallrikar och burkar, arbetat i köket. Det är stopp på marknaden. Nej, nej, engelska är inte nödvändigt. Hajje (hon/han som har varit på besök i dem heliga platserna, då kallar man dem på det sättet – respekt till äldre människor). Kan du det arbetet? Arbetet är svårt och intensivt. Nå, fattigdom är tuff och intensiv. Det var mycket betalt i jämförelse med de småföretagens avkastning som de gjorde till liv. Varje möjlighet betydde att förändra livet för osynliga människor, men deras närvaro var starkare än allt som omringade den lilla kontorsvärlden. Åh för dolda farliga föremål som viker sekundär upplösning.

I min kör i och runt staden såg jag kriget i kvinnornas ansikte. Här är stridernas områden, här är fronten som slukar allt, ett vanligt hårt krig, livets ugn som äter allt. I en region som har blött i århundraden fanns det inte mycket att förstöras i krig. När hjärntvättade männen återvände, fortsatte kvinnorna dagligen att möta livets krig. Ekonomins hjul stoppades, bomullsprojekt och den bräckliga stabilitet som medfört detta lossade den traditionella strukturen, fackförening och den civila rörelsen fanns inte längre, män gick i krig, och det var på kvinnorna att bekämpa ensamma det eländet utan stöd.

Den dag kom, då de lidande kvinnor som liknades spöken lärde sig i politiska kvarhållanden läger att svärdsmännen skakades om de blev hotade av att skada ett spädbarn. I miljoner tentakler skakar mödrarna under skrik av Shafeh Mesghob en hungrig man som har invaderats av hunger. Han började idag i cellen, han började idag i fronten, han började idag med kvinnor och kriget, var ligger den här fördömda biten? Vem kommer att dö av diarré den här gången? En annan dag började, en annan, en annan. O mardröm utan slut!

I scenerna i den nationella kampen för höga saker som frihet och andra komplexiteten som demokrati ser vi männens ansikte, fler av dem och några exceptionella kvinnor. Vi finner män i fredligt motstånd mot totalitära militärt styre, och vi finner män i kriget mot samma totalitära militären. De är våra profeter, som hängs, torteras, fördömds och utvisas för allmänhetens bästa. Från glasering i cellerna, och på spökenas naglar, och stod inför hungersnöd och förnedring. I litteraturen från den sudanesiska revolutionen är en bild av Qurashi, inte klarare bild än den, en pojke med leende och oskuld, den första martyren Qurashi. Man undrar vilket är moder som gav oss denna vackra leende martyr? Vad heter den damen som vi gav henne en plats i paradiset bredvid vår son Qurashi? Vilken enda martyr vi har! Folket är det som omfamnar honom. Men varför verkar nu som en frukt föll till oss från himlen? Varför liknar han en kristen på ett kors? Utan Maria den här gången!

Var är motsättningen? I ett samhälle som helgar familjen, visas hjälten eller martyren inte på kampens skärm, utan den visas bara som individ.

Den nationella kampen är en kamp av medvetandet som bekämpas av kroppen. Gallorna lärde oss denna visdom. Du kommer inte att hitta den skriven på gravsten av professor Mahmoud Mohamed Taha, som inte har någon grav. Det är en allmän kännedom om martyrerna. Alltifrån deras otroliga snygghet, pladdrar allt med smärta, men vad är all denna ståndaktigheten? I striden om den sociala rättvisan var det trångt med männens ansikte, vissa utsatta och några maskerade. I intensifieringen av konflikten var essenser som ackumulerades generationen efter generation fortfarande spridna. Kampens balans är gradvis, men det börjar från medvetandet och passerar genom kroppen, som alltid hamnar i en grad av manschauvinism. I en farlig minutlösning har kampen tappats till förmån för konflikten i att bygga upp värderingarna av kampen, så att efterfrågan på rättvisa i den motsvarar maskulinitet. Den föll medan det tysta fruktansvärda motståndet leds av kvinnor tappade den fascination som eftersträvas av de glamorösa kvinnornas fötter överallt i Sudan, för livet måste fortsätta till varje pris. Motstånd som inte ger kvinnor möjlighet att upphäva, svika eller dra sig tillbaka. Det är en oförstörbar mängd. Någon kan säga skillnaden mellan motstånd och lidande, och kräver medvetenhet i den första och släpp den i den andra. Men vem kan lita på kvinnornas brist på politisk medvetenhet? På mer än ett ställe och mer än en gång är politiska analytiker överens om att kvinnor är de mest utsatta, de är de främsta offren för konflikter i sina olika former. Men ingen går till den logiska slutsatsen av denna allmänna observation: den mest drabbade är den mest medvetna om sin status. Platsen för offret är den platsen som är byggd av ens omedelbara kunskaper och närmare närhet till fara. Kanske vi försöker föreställa oss smärtan som offret drabbats av, men eftersom vi är på en plats av kompetens, är det svårt för oss att fundera över att offret tänker, att hon lär av sin smärta och att den kunskapen är tillgänglig för oss endast genom offret själv. Vad lärde de våldtagna kvinnorna i Darfur om sig själva som kvinnor vilka tillhör en marginaliserad grupp av det arabiska-islamiska sinne och att de plågas av naturens olyckor? Vilka är de dialoger, frågor och abstraktioner som de har i sinnen? Hur tycker de nu om kvinnlighet och maskulinitet? Tar de hand om varandra och har denna sympati någon politisk betydelse? Offret har ändrats på grund av den kriminella, och detta är överlägsenhet i det punkten, eftersom när gärningsmannen kan begå våldtäkt mot en kvinna, kan våldta tiotal, Utan att han får en kognitiv ackumulering eller en existentiell transformation, och den enda utstrålning som kan ha gjort frigörelse partiell onda förakt för själen medan nedsänkt helt i ett annat brott. Men offret har förändrats, från kvinna till våldtagen kvinna, min Gud! Vad betyder det egentligen? Vad gör den eviga lukten av våldtäktsmannen i en kvinnas politiska medvetande? Detta är den kunskap som offret monopoliserar, och vad politikerna har att göra, är ett litet steg ner och lyssna på grund av att offret kommer att säga saker som vi inte känner till, och hon ska säga det på ett sätt vi känner inte till. Detta ska tillämpas alla andra orättvisor kvinnor står inför, på grund av att de är kvinnor. När vi verkligen tänker på hur okunniga vi är, borde vi tänka på vad som händer kring de sudanesiska kvinnornas tystnad.

Maskulinitet är ett sätt att titta på livet, och hur man hanterar en tillgång. Inspirerat av denna uppfattning har vi skapat kampen i form av krig, och vi har gjort dess principer av dess råvaror där modet mäts av blodbanan. Men om samma kamp är fast förankrad i mod, vart ställer vi det andra jaget, mardrömmen, samma mardrömmar och konfrontationen i det svåra livet? Samma av de beroende av vad den modige lämnar, detsamma från föräldrarnas skydd? Samma som står inför livet utan en kula eller ett vapen? Och vad är den mest intensiva kampen, att dö en gång eller slåss mot tusental?

I motstånds fäste hoppar kattungen inte på ytan. Det tysta motståndet som leddes av kvinnor i Sudan är kampens öga, även om det inte matchar graden av konfrontation eller motsatsen. Det tysta fredliga motståndet hos kvinnor är inte sämre, men är lika nödvändigt med de tydligaste faserna. Det kan ha varit mer visdom, visdom som vi inte ens vet tills det är tillåtet. Det är den manliga mentaliteten som har skapat förutsättningarna för socialt och politiskt engagemang, formulerade värderingar och anpassade traditioner, inklusive kampens värderingar och traditioner. Och eftersom diktatorn också nämnde, och inte kan andas utanför betydelser av manlighet, har blivit kampens kamp i det värde som skapats av det manliga samhället som födde dem, manschauvinism mätts genom tortyr och galgen. Och för att vi har blivit uppvuxna på ridningens doktrin och magen förenat med partierna i konflikten, testar varandra genom själva systemet. diktatorn och fightern delade upp manlighetens värde, och det är omgivet av dans och blödning, krig och försoning, och de ligger nära varandra på ett farligt sätt som ställer hela berättelsen om kampen i tvivel. Allt detta händer medan kvinnor betalar det mest upprörande priset för det manliga sinnet, vars fattigdom inte hittade bättre än krig och konflikt som ett sätt att förvränga. Det händer ibland att vissa kvinnor närmar sig denna kamp. Så snart en kvinna närmar sig manligt utrymme, återvänder diktatorn till det maskuline sinnets kollektiva minne för att komma ut med en lämplig bön: ära och kyskhet, men se, kämparen kommer närmare diktatorn, han delar maskulinitet med, identifierar nästan var, när det berör heders ämnet hittar man dem närmare varandra, och angriper tillsammans det gemensamma könsorgan, man känner tvivel från alla håll.

Men diktatorn äger makt, och han vet nu att den svaga punkten är hederssak, och det är dödligt, han våldtar kvinnor i Darfur, och använder detta som vapen för att bryta deras tysta motstånd samt befolkningen, de blir en börda för samhället och hämnd kan inte tas, hederssak är såsom glas om det bröts. Vi ville se om vi pekar på den verkliga boven i våldtäktsbrott i Darfur ska vi hamna i det ögonblick där vi står inför oss själva? Det är den orättvisan som reducerar kvinnan till en idiotisk råvaran, och utplacerar henne i heders korgen. Det är det som gjorde hederssak som vapen som används av Janjaweed i förnedring av sudaneser. Om samhället sätter kvinnor på rätt plats, lika i nödvändigheten, i en position på grund av sin image, då hennes bild skulle inte minskas, och hennes kropp inte blivit en krigets arena mellan det manliga fiende och egna manliga.

Rapporterade journalisten Mr. Faisal Mohammed Saleh som säger vid en ceremoni för att sörja tänkaren Alkhatem Adlan, att den sudanesiska oppositionen har skjutits upp frågan om den verkliga ostridigt mellan parterna i opposition med allas vilja för att spara tid och undvika splittring. Och detta byggdes på idén om ett minimum av gemensamma i kampen mot Alinqaz(räddning). Faisal pekade på det absurda i detta argument, och vad han sade betyder oppositionen ska återgå till utgångspunkten för att få svar på svåra frågor. Nu, efter läxan man fått av våldtäkter i Darfur, och fall av våldtäkt och sexuella trakasserier här och där. Och Utpressningen av kvinnor som arbetar med offentligt arbete, och brytning av deras stubb, bör sudanesiska kvinnorörelsen se över de smärtsamma frågorna. Om kvinnor inte kommer ut ur metafor för det trasiga glaset till den rymliga full närvaro förblir gisslan till sinnet av Janjaweed, bödels sinne och fighters själ lika. Och det kommer att fortsätta att våldta, ett vapen som är mest effektiv i förnedring av samhällsstrukturen och det offentliga arbetet kommer att fortsätta vara tabu för kvinnor.

Kampen i Sudan är maskulin. Den maskuliniteten har infiltrerat vårt medvetande, vårt minne och vår politiska horisont. Vi ser det i enskildes kraft som trängs in i den sudanesiska politiska litteraturen och den återges i riddares ikonen. O sorgens riddare gnid dina hovar över våra barbariska gravar. En fars ödet framför det grimmadöden ber…. Alhubas riddare som hämtar rättigheter för folket. O vår väktare och vår riddare. Far elfenbenbroder som rider motgångar och en bild av Hebron Azza drog under trycket av en bild av riddaren som kämpe och presidenten, tills själva hemlandet blev en man i mitt hemland, O mitt land, O älskade med Jelbayah och byxor installerade. Vi hittar inte knappast i detta medium-sudanesiska arv, bara ett sporadiskt utbrott som kräver att icke-maskuline bilder kallas till mästerskapet eller motståndet eller ståndaktighet. Rapporterade i en kritisk läsning av Dylan Valley om filmen Antonov rytmen regissören Hajoj Coca, att det finns en Nubian populär sorg sång som fördömer de unga ungdomars engagemang i kriget, kvinnorna skildrar grymhet av barndomens missbruk som en tragisk bild när de sjunger till den rekryterade pojken att inte gå i krig, att militära stövlar är för stora för honom.

 Vad långt det är till lägenheten!

Ja, kampen i Sudan är maskulin. Kampens maskulinitet ligger inte bara i dess värderingar som är inspirerade av ryttaren men i dess strukturella strukturer. Det traditionella och religiösa partiet är baserad på mästarens, imamens eller guidens andliga auktoritet. Och även om den senaste traditionen tillåter att ett av dessa partierna leds av en kvinna, kommer hon att uteslutas från den ursprungliga andliga makten, som bara kan vara maskulin. Medan de andra parterna byggde sina strukturer av den maskulina fantasi som förbättrar kvinnornas alienation och isolering. Motståndet motstår naturligtvis naturen hos motståndaren som konkurrerar. Motståndaren ingriper i bildandet av hennes tal och på något sätt drivs för att korsa honom. I koloniala och postkoloniala Sudan tog arméerna makt och militärens bild var dominerande i politisk fiktion. Efter självständigheten rusade huvudpartierna att använda armén och de använde den, under tiden har hennes modernistiska röst sammanslagit med hans grusiga röst och förgiftat hela det offentliga utrymmet med hans oförskämd manliga tal. Det är inte förvånande.

Men om det finns en framtid för Sudan är det beroende av uppmärksamheten på de okända rösterna. Kvinnorna bör ställas i deras positioner av förmåga och potential, och när man skapar kampens diskurs, försök att avstå från att skjuta dem till hushållens hörn. Även när hon söker och flyter, är kampens träde ett träd med lika grenar. Om männen lovar i de fredliga minifesterna och på stridernas mark, får vi inte förlora det faktum att kriget faktiskt äger rum på livet front. Inom gammaltänkande och övergivna i magen av valen. Det är dags att lyssna på vad kvinnor kommer att säga, för att de faktiskt är på fältet, och de vet vad politikerna inte vet om politiskt misslyckande. Låt oss komma ihåg att sudanesiska kvinnor inte kommer in i det politiska rummet från den kalla sidan. De var inte hela tiden begränsad till hushållning. Kvinnor i Sudan, tills inte för länge sedan fyllde det offentliga rummet, delade det de såg med män. Men även om de är tysta på det offentliga arbetet, bör de inte bara avskedas från livets rörelse. Om kvinnor var frånvarande från revolutionens guide, detta beror på att de var upptagna med betalning av räkningar av maskulinitetens kamp med egna levande kött. Så länge som den sociala rättvisan är frånvarande, ni måste veta att det finns någon som äts levande och inte dör i varje ögonblick. Kvinnor i mitt land, särskilt kvinnor i Darfur och i Södra Nuba, är redo för allt, även redo för livet i hopp om ett bättre liv. Livet för dem som inte vet, är mardrömmen som tålas med hopp. Det mekaniska hoppet, den fysiska vanan som aktiveras i kroppen i alla krigens arena, det finns ingen tid för själen, som om i den övergivningen skulle den kunna nå sin fulla potential och helhet.

Jag var en dag inbjuden till Samaya hos några vänner i Kadugli. Jag hittade bland mina saker en klänning, som min syster Sana lade i min väska i det sista ögonblicket eftersom hon vet livet bättre än jag. I Samaya samlades grannarna och de goda vännerna tillsammans, och snart började det brygga kaffe att blandas med talade rökelse i luften. De gjorde Alkhitta, var och en bidrog så mycket som hon kunde och samlade en bunt av små pengar i ledarens händer. De enkla solidariska sätten härrör från hundratals erfarenheter är inte så enkla. Sedan började Alcorn musik och utbytt åtkomst till dansringen. I arkens dans talar Nubien med jorden, utan mellanhand. Det verkar som att orden är blandningen av kärlek och mycket anklagelse. Marken har alltid varit objekt för lust i denna oroliga region. Alcorn är markens kropp och dansarens kropp, i ångest och plåga, slående fötter är anslutna, men mellan ögonblick och ögonblick uppträder transcendensen, dansaren flyger i himlen, är fri från ångest, bara för ett ögonblick, och går tillbaka för att smaka på jorden. Tittar man på ansikten, ser man dem glada på grund av effekten av denna direkthet och öppenhet och förståelse och intensiva omfamning.